Chanels perspektiv

Mitt liv är ett helvete, mitt liv är ett helvete, mitt liv är ett helvet!

Mina händer kämpar för att kunna massera mina blodiga sår över kroppen medan vattnet från havet kämpar så hårt det kan för att få mig till att lyssna på det.

Ibland känns det nästan som om vattnet försöker att tala till mig, som om havet vore en slags gud.

Jag kvider till och börjar att ta tunga steg längs stranden för att leda mig själv bort från den här lögnen.

Mitt hjärta dunkar inom mig och försöker att tvinga mig att stanna och gå hem till pappa som om inget har hänt.

Skulle jag kunnat så skulle jag rymt från mitt tunga liv.

Jag suckar åt mina tankar och går upp mot parkeringen för att sedan följa den långa smala vägen upp mot Zachary (min bästis) hus.

Jag verkligen kämpar för att hålla min kropp uppe medan tårarna rinner sakta ner för mina kinder.

En spark lämnar jag på en vanlig liten grå sten som nu rullat ner i ett dike som ligger vid vägen.

Den stenen kunde varit jag, med tanke på hur mycket pappa förstört mig så får den här stackars oskyldiga stenen en spark på sig.

När jag kämpat för att komma fram till Zachary, plingar jag på dörren med mitt darriga finger på klockan.

Jag är för svag för att knacka just nu, mina näver orkar inte fler slag.

Dörrhandtaget på dörren trycks sakta ner och den vita dörren öppnas med ett gnislande ljud efter sig trots att den är ny.

- Chanel? vad har du gjort? småskriker Zachary som står vid dörren och ser ut att snart börja fälla tårar.

- Kan jag komma in? viskar jag och känner hans hand som torkar bort mina tårar på min kalla kind.

Han nickar långsamt och spänner blicken i mig innan han långsamt öppnar dörren och väntar på att jag ska gå in.

- Chanel, du måste berätta allting, säger Zachary allvarligt och håller om min arm efter att han stängt dörren.

- Zach, jag är 16 och tror att jag kan ta hand om mig själv, suckar jag och kollar ner i golvet.

- Nej! först går du in och tar ett bad sedan får du helt enkelt sova här och berätta allting, uppfattat? svarar han och höjer min haka upp mot honom med hjälp av mitt finger.

- Var det  en fråga? tvekar jag och undviker hans blick.

Någonting säger mig att jag ska berätta händelsen för honom, men ändå så vill jag inte.

Tänk vad som kan hända med mig i framtiden om jag gått och skvallrat och sedan får pappa reda på det.

-  Nej Chanel, det var ingen fråga, svarar han med en självklar ton.

Jag fäller en tår och kollar ner på mina fötter.

Mina fötter svider och tankarna i hjärnan åker runt huller om buller.

Inners inne älskar jag min pappa men 90 procent av min smutsiga kropp hatar honom.

Jag nickar åt Zachary och börjar att gå så sakta jag kan mot badrummet med Zach hack i häl.

- Handdukar finns i det blå skåpet, nickar Zach och pekar mot ett ljustblått litet skåp som sitter fast under vasken.

Jag kliver ut ur duschen och drar åt mig en vit handduk som jag snabbt virar runt min smala  kropp.

Mitt långa hår som jag inte klippt på fyra år låter jag bara hänga som vanligt ner för ryggen.

Sist jag duschade var för två veckor sedan vilket jag hatar.

Men nu är det fan och med slut med det!

Jag kommer aldrig mer hälska på min pappa.

Syskon har jag inte (antar jag) vem vet vad mamma gjort de senaste åren?

- Chanel är du klar? hörs Zacharys låga röst.

Jag himlar med ögonen och öppnar dörren och möts av Zachs ögon.

- Din mobil lät, viskar han lågt och räcker fram sin hand mot mig.

Jag tar tag i den och börjar att långsamt följa efter honom och lämnar vattenspår efter mig.

- Vi går upp på mitt rum, mumlar Zachary och drar mig upp för trapporna.

- mm, mumlar jag och följer honom in till hans rum.

Hans rum är lite annorlundare om man tänker på andras rum.

Det är posters och planscher överallt på 17-åringen Yohio som egentligen heter Kevin Johio Lucas Rehn Eries.

- Hur många bilder har du inte egentligen? frågar jag med ett flin när jag står lutad mot dörren och väntar på att Zach ska ta fram kläder åt mig.

- Jag har inte 150! men jag har 152! ropar han från garderoben.

Jag lämnar en suck och sätter mig på sängen.

- Du kan låna min stora Michael Jackson t-shirt om det går bra? frågar Zach och håller fram den röda tröjan med Michael på.

- Det blir bra, nickar jag.

- Och så tog jag ett par bomulls trosor från mammas garderob, flinar han och räcker fram ett par vita helt normala trosor.

- Som om du aldrig sett det förr, svarar jag och drar åt mig kläderna.

- Ta den rosa BHN på mitt skrivbord så går jag ut medan du tar på dig kläder, svarar han och vänder på klacken.

Justins perspektiv

Ashleigh lägger sig tyst bredvid mig i sängen.

Rummet är helt svart och det ända som lyser är hennes irriterande mobil som hon sitter med varje jä**a kväll.

Tiden tickar och hon stänger aldrig av den.

Jag drar täcket över huvudet och suckar så högt jag kan för att få uppmärksamhet.

Introt till boyfriend spelas på hennes mobil på songpop spelet.

- STÄNG AV DET SKITET!! skriker jag med frustan i halsen och kastar av mig täcket och slår min hand på nattbordet.

- VAFAN JUSTIN! Du skrämde fan livet av mig! ta det lugnt, svarar hon med skakig röst.

- DU ÄR HELT OTROLIG! ryter jag och tar tag i täcket och kudden och börjar att gå mot dörren som man knappt ser.

- AYE VART SKA DU!? skriker Ashleigh efter mig.

- EH HÅLL DIN STORA TRUT! skriker jag och smäller igen dörren och rusar ner för trapporna.

Soffan är väll okej, men jag fattar inte hur jag kunde vara så dum och låta mig själv sova i soffan.

Detta är trots allt mitt hus och det är ju Ashleigh som ska sova i sovan, inte jag!

- Justin, hörs den irriterande rösten.

- Stick, mumlar jag och vänder ansiktet in mot soffryggen och drar täcket högre upp mot halsen.

Vad tror hon att jag är för något? En transa eller?

- Justin snälla, måste du få sådana utbrott bara för en liten ynka sak.

Jag skiter i att svara och försöker att sova istället.

I sådana här stunder så saknar jag Selena, normalt sätt så brukade hon inte irritera mig utan hon brukade lyssna på mig istället och ta in sig mina ord.

Det var mycket enklare då hon visste att jag var känd, men det vet inte ens Ashleigh om.

____________________________________________________________________________________

Detta var bara början!

Vem vet vem det var som skickade SMS eller ringde Chanel innan?

Och varför ska Justin alltid vara så överdriven?

Kommentera för första? (: (Novellen heter dock Without wings)

Jag kommer att skriva en novell som kommer handla om en tjej som blir misshandlad av sin pappa, en av hennes systrar lider av Cancer så det är bara en i hennes liv som hon har som stöd.

Nämligen hennes bästis.

Hennes mamma har hon inte träffat på 8 år, hon har inte ens hört av sig till dottern.

Tjejen går inte i skolan och har inte gjort det sedan första klass.

Hon har aldrig kysst en kille förr eller ens talat till en tonårskille utom hennes bästis.

Hennes liv är förstört! hon har bara trasiga kläder, slitet hår och en pappa som misshandlar henne!

Följ hennes liv och se hur detta äventyr går till!

En dag när Tjejen sitter och snackar med sin syster då får hon ett SMS av ett konstigt nummer!

Men obs, jag höll på att glömma!

Justin, som har  en tjej med namnet Ashleigh som då uttalas Ashley.

Justin och Ashleigh har haft det hackigt i relationen, dock så har de bara varit tillsammans i 3 Månader, två veckor och 2 dagar!

Hur det går i Justins jobbiga liv får ni också strax reda på.